Livet börjat gå framåt men känns ändå som om det är nånting som fattas, nånting som man har ångest över ... Men vad?

Jag måste sätta mig ner imorgonbitti och skriva ner allting som kan tänkas vara ångesten.

Jag har som sagt träffat världens underbaraste och det känns så gudomligt skönt att äntligen våga träffa någon. Släppa den där muren som man haft några år, man börjar känna igen dom där känslorna och fjärilarna i magen =D

Men bara det inte går åt helvete, en känsla kommer och går o det är ...

Va ser han hos mig som gör att han fortfarande vill träffas? En tjej som lixom .... Ingenting har att erbjuda förutom mängder i kärlek :$

Det jag tror är att det är ödet som bestämmer vad som skall ske och inte skall ske, allting är förutspått :)

Men mitt självförtroende är inte alls på topp, och inte vet jag varför heller så jag kan göra nånting åt det. Men snart så kommer "Kärleken" min hem så nu blire duschen och dona på innan så jag hinner innan han kommer innanför dörren :)
Kanske hinner skriva mer sedan idag eller så blire imorgonbitti, när jag är själv igen då man kan dra på nå musik och skriva lite mer utan att känna press på sig :) PUUUUUUUSSSHEJJS! <3

Detta var då en början..

Att starta en blogg och skriva lite, man har varit på så dåligt humör dom senaste dagarna helt utan anlednining. Humörsvängningar så det heter duga kan jag lova.

Så tänkte att jag ska försöka skriva så mycket så ofta som jag kan :)

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vare är heller, man kom till jobbet i Måndags... Satt sig och började jobba och sen så bröt man ihop och tårarna forsade så var tvungen att gå hem för dagen annars så skulle det bara gå åt helvete ändå.

Hade underbart främmande utav två vänner i helgen och har haft skiit skoj även fast dom kanske inte tycker det för att vi inte hittade på så mycket :P Men försökte göra det bästa utav det hela iaf :)

Varför jag skriver just idag är för att jag nu är själv vaken och datorn är ledig, så man akn sitta för sig själv ett tag och bara låta alla känslor komma ut och lyssna på musik. Sitter hemma hos min mamma och allihopa sover, vilket är SKÖNT för då slipper man träffa dom.. Jag vill inte känna så, men så äre .. Jag känner mig så värdelös och liten bland min familj :'( Precis som om jag inte existerar, har försökt förklara så många gånger men dom fattar inte eller så spelar dom bara dum. Allting kretsar runt mina syskon HELA TIDEN medans det är jag själv som blir bortglömd, men tror inte att dom tänker så långt men det sårar.

Och denna kille som jag träffat som jag verkligen tycker om.. Hur ska jag förklara allting som? När min familj är som dom är, när det är som det är runtomkring? Jag vill ju inte ljuga men jag vill inte att han ska veta allting för då kanske han tar avstånd. FÖRVIRRAD!